Kvällslöpning in da skog.

När molnen plötsligt gav vika och släppte fram solen ikväll kom springsuget över mig. Och över Andreas också tydligen. För vips hade han skaffat barnvakt.

Vi började med tre kilometer på Sörmlandsleden över stock och sten. Högst bokstavligt alltså. Och i gyttja och gegga och hala spångar här och där. Riktigt, riktigt kul. Och jobbigt. Och synd om mina stackars skor som aldrig mer kommer bli som förr...

Sen fortsatte vi fem kilometer på barnvagnsslingan i Tyresta by. Och när vi kom ut ur skogen möttes vi av det här:

Och plötsligt pinnade fötterna på bättre än när jag nästan blev uppäten av argsinta hundar. Men, jag hade inte en chans mot regnet. De knappa tre kilometrarna till bilen fullkomligt vräkte regnet ner. Alltså VRÄKTE! Att det regnar småspik fick en helt ny innebörd. Aj på de bara armarna. Och dessutom blä för blöta tröjor som klistrar sig fast på kyckliggrytsfyllda magar. Men faktum kvarstår. Jag sprang rätt snabbt där på slutet. Och roligt hade vi. Och en liten dejt bara jag och min älskling. Och dessutom förnyad längtan efter ett riktigt terränglopp. Kanske, kanske vi ska våga oss på en fjällhalvmara ändå...

Ps. Kvällen slutade med jordgubbar och mjölken var gammal, men det var inte grädden. Tjohoo va gott det är med sommar! Ds.