Blåbärssylt och mandelmusslor.

Jag fick en burk hemgjord blåbärssylt av en vän. 

Jag åkte in till stan en kväll. 

Jag upptäckte idag att burken med sylt var öppnad. Och nästan uppäten! Och äggen och mjölken var slut (såklart).

Jag kunde förstås inte förstå exakt hur god sylten var. Men det talade ju ganska starkt för den att Andreas tryckt i sig nästan en hel burk blåbärssylt på en pannkakskväll (och, visade det sig, faktiskt också förberett sin matlåda).

Jag gjorde därför det enda rätta. Japp, jag stack ner en sked i ljuvligheten och in i munnen. Mmmmm. 

Och så var det bestämt. Alla planer för dagen bortprioriterades för att få njuta av den perfekta sylten på en mandelmussla.

Voila.

Och hurra för mandelmjöl. (Som jag köpt för att göra macroner. Men det där med macroner har jag gett upp. Inte trodde jag att något kunde vara för sött för mig, men jo.)

Formarna till mandelmusslorna har jag ärvt efter Andreas farmor. Jag älskar dem. De må vara hemskt jobbiga att smöra. Men tanken på alla gånger Brittas händer arbetat med samma formar... Då känns det väldigt bra att jag använder dem.